jag känner avundsjuka samtidigt som jag tycker synd om sådana människor som inte kan älska, eller våga ta det där steget för att få uppleva kärleken. Visst hade det varit skönt att bara kunna skippa alla känslor och bara leva livet, men när man gjort det då like forever, vad har man då..?
Jag har haft mina perioder då man bara dejtar och inget blir seriöst, men alltid, förr eller senare tröttnar jag på all lek och jag vill bara känna äkta kärlek igen..Ni vet det riktiga pirret eller när man första gången säger  Jag Älskar Dig. Djupare känslor växer fram, och hur kan man uppleva det om man bara har random boys eller Girls runtomkring sig jämt..? jag förstår inte människor som inte även fast dom vet att personen betyder mycket och är speciell, bara kan ignorera det..?

Jag skulle aldrig kunna leva med vetenskapen om att jag ignorerat kärleken..

Skulle du?

Om ni undrar varför jag skriver om sådana här konstiga grejjer mitt upp i allt så var dte för att jag läste den här bloggen

www.lupum.blogg.se